Hade ni en bra midsommarafton?

Det hade jag. Vi samlades ett glatt gäng hemma hos Frida och Johan redan halv ett på dagen. Vi åt mycket god midsommarmat och självklart jordgubbar till efterrätt. Vi lekte lekar och skrattade att vi nästan gick av på mitten. Vi hann med att sola och slappa innan vi satte igång grillen på kvällen också.

Större delen av gänget på F&J:s fina däck

Lisa och "mini-Daniel" (Isak)

Frida och Hanna fixar med maten

Nypotatis, ägg m.m

Agnes och Meja biter på ben i godan ro och Enzo är rastlös...


Ingen midsommar utan jordgubbar!


Det blev ingen ordentlig bild denna gången heller... :)

Här måste jag sätta punkt, för nu drar vi ner till Halmstad över natten. Härliga älskade Halmstad! ♥

Markus följde med mig till veterinären i Jönköping idag, vilket var skönt. När vi började närma oss djursjukhuset fick jag riktigt ont i magen! Det var en sån magknip att jag trodde jag skulle brytas på mitten och kräkas på samma gång. Vi fick inte vänta länge i väntrummet innan vi fick komma in i rummet och ta blodprover. Meja var nästan lite dråplig när sköterskan tog proverna. Två gånger skrek Meja till högt när hon skulle föra in nålen, så hon blev rädd och råkade dra ut den igen. Tredje gången gick det bra och hon fyllde ett stort rör plus ett litet. När sköterskan hade bandagerat henne runt tassen släppte jag Meja så hon fick stå på alla fyra igen. Efter två sekunder upptäcker hon att hon har bandage på benet och lyfter genast upp tassen och hoppar på tre ben. "Åh, så synd det är om mig. Kolla matte, jag har ont..." lyste det i ögonen på Meja.

Under tiden vi satt och väntade på neurologen Birgitta började min mage jävlas med mig riktigt ordentligt. Det är typiskt att det alltid ska bli så när man absolut inte kan springa iväg på toaletten för att ta sig en mun vatten eller något. Birgitta kom in efter en kvarts väntan och min magknip övergick till skakningar i hela kroppen...

Vi pratade först lite om hur det har gått sedan jag fick hem henne ifrån Helsingborg och sedan började hon med undersökningar och tester. Hon släckte ner rummet och lyste Meja i ögonen. Hon konstaterade att Meja inte längre ser ut som ett rymdmonster med olika stora pupiller, utan de var numera normala. Hon gjorde även de testerna på henne som hon inte klarade för några veckor sedan och det var inga som helst problem nu. Meja fixade det galant alltså.
Jag frågade även lite angående Mejas vattenskalle som jag skrev lite om i förra inlägget. Birgitta trodde att Mejas vattenhuvud hade minskat med hjälp utav kortisonet och att det inte var något som jag behövde oroa mig för i framtiden. Meja kan lika gärna ha fötts me vattenskallen och aldrig haft ont utav den. Förhoppningsvis har den blivit så pass liten att hon inte ska behöva plågas utav den eller dö i förtid.

För varje test Meja klarade fylldes hela jag av glädje. Det blev som en sorts adrenalinkick full utav glädje som bubblande hejvilt inom mig. Jag ville bara hoppa upp och ner som en liten unge och tjuta. Jag kan likna det vid när man var på Liseberg när man var liten och fick åka vilka karuseller man ville. När jag hade åkt en sprudlade jag av glädje och ville bara ha mer och mer.
På onsdag ringer Birgitta och då får vi svar på gallsyror med mera. Hennes lever mådde utmärkt vilket betyder att hon tål sina mediciner. På onsdag beslutar hon också om jag ska fortsätta med ep-medicineringen. Nästa besök blir om en månad ungefär.

På vägen ut mot bilen, efter att jag hade betalt, fick jag och Markus syn på en jättefin skinnbädd. Vi gick ut tomhänta men kom fram till att vi bara skulle ha den. Lite för att fira att det har gått så bra liksom.


Meja provligger den nya bädden och verka gilla den

Titta vad de har gjort med lilla mig...

Lillasyster Tyra solar sig i gräset

Dags att göra mig lite käk. Jag har ju glömt bort att äta middag idag... ♥

Många frågar mig hur det står till med Meja nu, och ärligt talat vet jag faktiskt inte det. Vissa dagar ser hon allt annat än sjuk ut. Då är hon överallt i huset och trippar omkring för att se så allt är i sin ordning. Svansen är ständigt uppe och viftar och hon ser allmänt välmående ut. Emellanåt tucktar hon Tyra också och det är ingen lätt match. Den där lilla har en mycket stor vilja!
Men vissa dagar, som igår, är hon helt matt och disig i ögonen. Hon slöar största delen av dagarna och är inte det minsta sugen på att busa med Tyra. Hon är extra mammig och piper så fort hon inte ser mig på jobbet.

Har hon ont de dagarna? Lider hon kanske till och med?

Ikväll har vi vart ute på en minipromenad på 15 minuter. Mejas nos gick på högvarv i gräset och det märktes att hon njöt av att få gå i solen. Hon har gått upp ett helt kilo sedan hon kom hem ifrån Helsingborg och det syns på henne. Dels svullnar hon säkerligen lite av kortisonet hon går på, men sen har hon inte fått röra på sig något vidare heller och det är väl en anledning. Speciellt på små hundar är övervikt något som är förödande. Veterinären sa till mig när Meja var valp att hunden mycket hellre ska vara underviktig än överviktig. Givetvis är undervikt ingenting att sträva efter! Lagom är bäst.

70% av alla hundar som drabbas av vattenskalle är Chihuahuer. De resterande 30% är andra småhundar som t.ex. Bichon frisé, Papillon, Cavalier, Griffon Belge med mera. En hund som har vattenskalle lever vanligtvis i 1 - 3 år. En hund kan även leva med vattenskalle hela livet utan att ha ont utav den.  I USA utför man operationer av hundar med vattenskalle, men i Sverige finns det väldigt få som gör denna typ av operation enligt min veterinär i Helsingborg.

Det finns människor som går på övertid och som borde ha dött förlängesedan. Vem säger att min hund inte skulle kunna vara en sådan? Hon är en riktig kämpe och tårarna bränner mig bakom ögonen när jag tänker på hur dålig hon faktiskt var för bara ett par veckor sedan. Jag trodde till hundra procent att hon inte skulle klara sig. Jag har väl fortfarande lite av den känslan kvar i kroppen. Jag är orolig för vad som kommer hända när jag slutar medicinera henne. Då finns det ingenting mer att göra(?). Meja ligger jämte mig i soffan just nu och tittar upp på mig emellanåt, utan att jag tittar på henne. Det är precis som om hon vet att jag skriver och oroar mig över henne och framtiden. Pust och stön! Det känns som en evighet tills vi får komma till veterinären i Jönköping. Jag vill se henne göra de neurologiska testerna nu och se om det har blivit någon förbättring. Lite måste det väl ändå ha bättrat sig?

Någon som garranterat är pigg och fräsch är Tyra. Det är en bestämd liten dam med vilja upp över öronen, men samtidigt en liten mystjej som älskar att pussas när man ber om det. Hon och mamma kämpar på riktigt bra på valpkursen och det är så roligt att se en sådan liten hund med så otroligt mycket energi, precis som Meja hade. Man ska inte underskatta de allra minsta hundarna, trots att det finns människor både här och där som gör det förjämnan. En stor hund i ett litet format brukar jag säga, vilket stämmer in på de allra flesta tycker jag.

Ikväll har jag jobbat över igen. För min del blir det bara jobb imorgon också och sedan tar jag långhelg, härligt! Jag har sån jäkla verk i mina ben. Jag har stått upp i två dagar på cementgolv med dåliga skor, så mina benhinnor bultar för fullt där jag sitter nu.
Markus är och tränar med sin racingbil i Falkenberg ikväll så jag är hemma själv hemma hos honom. Jag tänkte vara snäll och röja lite på hans övervåning och ta några tag med dammsugaren. Sängkläderna är ute på vädring i det sköna kvällsvädret.

Det är dags att sätta igång nu. Jag får se om jag kan hålla mig vaken tills de kommer hem.
Ha det skönt i sommarvädret! ♥

Varför går helgerna så fruktansvärt fort?

I fredags kunde jag sluta tidigt tack vare att jag hade jobbat över några timmar tidigare i veckan, superskönt! Jag hann att slappa lite innan jag och Markus skulle till Hanna och Johan. Vi åt gott grillat och förfestade lite innan det blev dags för Öltältet nere i Gnosjö. Jag träffade en massa trevliga Gnosjöbor som jag inte har träffat på evigheter så det var skoj. Dock blev jag inte där nere så länge utan gick hem ganska tidigt med pappa. Min blåsa var sprängfylld och jag hade inte lust att gå på samma bajjamaja som alla andra fyllon gick på, så det var en ut av anledningarna till varför jag traskade hem efter någon timme. Men det var trevligt så länge det varade :)

Hanna bjöd på anabola-jordgubbar doppade i choklad

Dagen efter gick vi ner till marknaden där Nordenströmracing ställde ut sina bilar

Igår kväll var jag, Markus, Hanna och Johan i Eksjö en sväng på kvällen. Markus kusin Tina fyllde 25 år i vintras och hade fest tillsammans med en kompis nu i sommar. Tina fick en liten fyrkantig klocka utav oss ifrån Cult design. Den var jättefin och jag hade till och med funderingar på att ta den själv där ett tag, haha. Jag älskar Cult design!

Dagen idag har varit skön. Vi har ätit tacopaj, glass och jordgubbar med min familj. Ikväll har jag och mamma städat bland mina saker. Jag har slängt en hel sopsäck med massa kläder och börjat packa ner vinterkläder i flyttlådor lite smått. Det är redan kalt i min garderob. Vilken plats min familj får när jag flyttar ut. Det är inte långt kvar tills vi flyttar nu, spännande!


Markus rensar jordgubbar

Meja och Tyra höll koll på oss i köket. Kanske tappar de något?

Oj! Klockan är på tok för mycket nu, redan tolv.
Veckan som kommer jobbar jag bara tre dagar. Fast jag kommer jobba över varje dag för att jobba in torsdagen. Då åker jag och Meja på koll i Jönköping. Hoppas de ser en förbättring!

Godnatt ♥

Härliga fredag är här igen och snart ska jag, Hanna och co ner till Öltältet en runda. Men först ska jag bjuda på lite härliga bilder ifrån mammas valpkurs och min agilityträning med Flatecoaten Cassie igår kväll.


Cassie ligger i skuggan och laddar batterierna medans jag bygger bana

Mamma och lilla Tyra som nästan slåss med maskrosorna

Cassie är en enormt aktvik och abitiös tik som bara älskar att få arbeta, och hon är riktigt rolig att "amatörjobba" med. Åh, vad jag är sugen på en flat efter Meja...
Dags att ockupera toaletten och spegeln innan någon annan i familjen gör det.

Ciao! ♥

Här var det dåligt med uppdatering!

I måndags ringde veterinären, ifrån Helsingborg, upp mig för att fastställa en diagnos på Meja. Men det finns ingen diagnos de kan sätta på henne. De vet inte vad som är huvudfelet och orsaken till att Meja har varit som hon har varit. Huvudsaken för mig är att hon har svarat så bra på kortisonen och nästan känns fullt frisk igen. Men jag tar det fortfarande väldigt försiktigt och hon får inte gå mer än en tiominutare. Om två veckor åker jag till Jönköpings djursjukhus för neurologisk undersökning igen. Förhoppningsvis klarar hon testerna bra...

Dagarna går och jag fortsätter med min strävan att börja jobba klockan sex på mornarna, men jag har inte lyckats en enda gång hittills. Så trött är jag! Första jobbaveckan är iallafall avklarad och jag tycker det går fint. Nu har jag fått reda på mina tider hur jag ska jobba på Bernts i sommar. Bättre sent än aldrig...

I fredags åkte jag och Markus hem till Annie för att fira henne på hennes studentdag. Vi kom lite senare på kvällen men alldeles lagom för att inte missa fikat med bland annat hemmagjord ostkaka som hennes mamma gjort. Ruskigt god och den bara smälte i munnen.


Snyggingen öppnar presenter

Igår var vi cirka 150 pers på ranch Sjölid utanför Gislaved och festade loss. Vår vän Markus fyllde 25 år, hans syster Malin 30 år och deras pappa Staffan 60 år. Kvällen bjöd på mycket bra underhållning, god mat och trevliga människor som var utklädda till något inom westernstyle. Alla hade gått in för klädseln stenhårt vilket var jättekul! Vi hade så roligt att vi inte hade vett till att åka hem förrens tre på natten :) Och jag var även så smart att jag inte tog med mig någon kamera dit. Buu!


Min supersnygga cowboy och jag!


Och såhär kan det gå om man inte är tillräckligt stadig...

Saken är den att jag stod och dansade på dansgolvet och precis när jag ska gå därifrån råkar någon ha sin fot och sitt smalben ivägen, så jag snubblar över och landar på alla fyra på cementgolvet. Skönt!
Så jag är ganska seg idag, men inte bakfull. Eftersom vi kom hem rätt sent inatt (eller tidigt imorse?) höll sängen kvar oss extra länge idag.


Två segisar idag...

Idag har vi provmonterat förtältet till Markus föräldrars nya husbil. Vecka 28 åker jag och Markus till Öland med husbilen och bara tar det lugnt och skönt. Jag har inte varit på Öland sen jag var typ tre pannkakor hög, så det är på tiden nu. Det blir ju inte av när vi har sommarstuga i Haverdal.
Det är mycket roligt som är på ingång i livet nu. Roligt! :)

Dags att ta kvällen. Ha det bra ♥

Nu är det på tiden att jag uppdaterar om vad som har hänt! Jag känner på mig att inlägget blir långt, men jag ska försöka avbryta med lite bilder emellanåt så det inte blir allt för mycket text och för tråkigt att läsa.

I fredags var studentdagen här. Jag gick upp relativt tidigt för att börja förbereda inför champangefrukosten som hölls hos mig. Vid tio började mina klasskompisar droppa in. Alla var glada, lite pirriga och förväntansfulla. Vi käkade färska frallor till frukost och jordgubbar i bare till efterrätt.

Hela klassen, HP3, käkar frukost i vårt uterum


Gruppfoto på min klass


Glada tjejor - Mickan och Frida

En stund innan det var dags att åka upp till GKC, stod jag och mamma i mitt rum för att krångla på mig klänningen och skorna. Då ringer hennes telefon och innan jag hinner blinka är hon ute ur rummet. Jag kopplade direkt att det var veterinären från Helsingborg som ringde. Vi sa åt dem att ringa upp mamma just den dagen eftersom jag skulle bli svåråtkomlig då...

Jag smygstuderade mamma ifrån mitt rumsfönster. Jag såg iallafall inga tårar. Hoppas, hoppas...

Mamma kom in igen gråtandes. Det var väl både lyckotårar och inte. Veterinären sa att de hade gjort en MR-röntgen och att de hade hittat vatten i hålrummen i hennes hjärna (vattenskalle). De hade även hittat en missbildning i hennes hjärna som de inte vet om den är medfödd eller har kommit utav anfallen. Veterinären ringde också för att fråga mamma om det var okej att göra ett ryggmärgsprov för att eventuellt hitta mer att gå på. Det finns vissa risker att göra vissa undersökningar, bland annat ryggmärgsvätskeprov. Mamma tillät dem att göra provet och de skulle höras om två timmar igen.

Mamma tyckte detta var ett fruktansvärt beslut att ta själv! Hon frågade veterinären vad hon skulle gjort om det var hennes hund. Veterinären svarade ärligt att hon hade gjort ett ryggmärgsprov, och det fick mamma att överväga. Jag lät mamma veta vad jag tyckte och skulle hon behöva ta svåra beslut visste hon vad jag ville. Min hund ska inte lida, och visar det sig att hon gör det vill jag ta bort henne. Jag älskar henne så mycket att det är det enda rätta isåfall...

Under tiden ryggmärgsvätskeprovet gjordes på Meja var jag i skolan. Vi fotograferades klassvis, umgicks med varandra i väntan på maten, åt och drack gott. Innan vi fick släppas ut satt vi i aulan där stependie och särskilda utmärkelser delades ut. Jag fick en fin utmärkelse efter att ha varit ambassadör på skolan.

Jag hade vissa tankar riktade åt Mejas håll hela tiden, speciellt när vi satt i aualn. Det fanns betänketid då. Men jag visste ändå i bakhuvudet att mamma skulle ta de rätta besluten tillsammans med veterinären, även om de var tunga eller inte.

Tillsist fick vi släppas ut! När vi stod inne i foajén för att vänta på vår tur var alla så pepp! Det var en otroligt härlig stämning som infann sig på skolan. Utanför stod det hundratals människor som klappade takten till vårt skrik inne i skolan. Undra hur många som lyssnade på rektorns tal? Inte vi studenter iallafall.





Jag fick jättemycket fina blommor, nallebjörnar och en del vätska runt halsen, och jag blev alldeles rörd. Tillslut var det så mycket att jag trodde jag skulle svimma i värmen! Mamma fick hjälpa mig av med en hel del och den lilla flaskan Black Tower jag fick svepte jag som vatten, så törstig var jag.

Men det bästa av allt den stunden var när mamma viskade i mitt öra "Det har gått bra!". Jag fick en liten lyckokick i kroppen och kunde fortsätta njuta av tillvaron.




Tyra var också studentfin

Sedan var det dags att åka släp ner till Gnosjö. Vi skrek så mycket att jag nästan kräktes men fyfan vad härlig känsla som infann sig i min kropp! När jag kom till lokalen, där kalaset för släkt och vänner hölls, fick jag ett fint mottagande utav allihopa. Jag är jättenöjd och tacksam över alla presenter jag fick! Och jag vill tacka alla som gjorde min dag till en av de bästa.

Ett särskilt tack vill jag rikta åt min mamma, pappa, mormor, Thomas och min underbara pojkvän!


En del av presenterna jag fick - de materiella tingen


Alla underbara blommor (som jag inte vet vart jag ska göra av)

Igår morse (lördag) vaknar jag upp hemma hos Markus av att min mobiltelefon ringer. Det är veterinären ifrån Helsingborg som ringer för att tala om att Meja är redo att åka hem. De upplevde henne mycket bättre och hon både kissar och äter bra. Därför tyckte de att hon skulle få åka hem och få mattekärlek och bara ta det lugnt. Det tog inte många minuter förrens jag, mamma och moster gasade på motorvägen neråt landet.

Aldrig förrut har jag blivit så glad av att bli väckt!
När vi kom dit fick vi först prata med en veterinär. Jag försökte så gott jag kunde att ta in all information hon gav oss, men det pirrade så i benen. Jag kom på mig själv att titta på henne och nicka som om jag vore helt skärpt till allt hon sa, fast jag egentligen inte var det. Som tur var fick vi Mejas journal hem så jag kunde titta på den i efterhand.

När Meja kom in i rummet började jag störtgråta! Det var så otroligt underbart att få se min lilla tjej igen! Nu går hon på väldigt liten dos epilepsimedicin och en hög dos kortison. Medicineringen av kortisonen är avancerad och vi ska trappa ner dosen hela tiden under cirka 80 dagar. Förhoppningsvis kommer hon kunna leva utan kortisonet när medicineringen är slut. Det är mycket att hålla reda på, så därför skriver vi upp allt i en allmanacka så ingenting blir fel. Det får inte bli fel. Meja är fortfarande väldigt vinglig och obalanserad, men hon äter friskt och är klar i huvudet. Just nu ligger hon platt fall i min säng. Medicinerna gör henne väldigt trött och konstant törstig och kissenödig.

En mycket trött Meja!

Meja har inte riktigt någon huvuddiagnos fastställd ännu. Imorgon ringer veterinär Lina Nowak ifrån Helsingborg och ger oss ett besked om en diagnos. Hädanefter ska vi åka på kontroller i Jönköping en gång varannan vecka hos den neurologen vi undersökte Meja hos först, Birgitta Lövdahl.

Denna veckan har varit den tuffaste hittills i mitt liv. Ingenting har blivit som jag och mamma har tänkt oss. Och det har varit väldigt olyckligt att min studentdag och Meja krockade, men vi redde ut det.

Imorgon börjar jag jobba på Simons och tiden där är obestämd. Jag är nöjd över att ha ett jobb att gå till, och snart flyttar vi ju med. Jag kommer att ha med mig Meja på jobbet tills vidare. Där jag står är det relativt lugnt och hon ligger ändå bara och sover i sin bur. Att lämna henne hemma är inte att ens fundera på. Hon är så ostabil och ramlar för ingeting emellanåt. Det är inte värt att låta henne vara hemma ifall det skulle hända något.

Phu! Snart ramlar mina fingrar av. Armhålorna luktar svett. Dags för en dusch? Ja,tack! ♥

Åter igen vill jag tacka för alla underbara styrkande sms jag får med jämna mellanrum!

Igår kväll blev Meja bara sämre och sämre för varje timme som gick. Tillslut kunde hon knappt gå och var hundra gånger klumpigare än en valp, men hon var ändå glad och ville leka med oss och med Tyra. Jag och mamma bestämde oss för att sära på hundarna inatt. Inte för att de inte kan slappna av tillsammans med varandra utan mer för att Meja verkligen skulle få sova och inte blir orolig om nu mamma skulle behöva gå ut mitt i natten för att kissa valpen. Innan vi åkte testade vi Meja. Hon är alltid sugen på att gå ut så mamma använde den vanliga frasen "Vill du gå ut?". Meja lyfte på huvudet ostabilt, tog sig upp ur sin korg lycklig men så stapplig att vi fick bära henne ner till dörren. Ändå är hon så frimodig när vi går ut med henne, hon bara älskar att få vara ute och röra på sig!

Natten var hemsk för min del! Tyra är en underbar valp att ha och göra med, men hon ersätter inte Meja. Det kändes så konstigt att inte Meja låg vid mina fötter eller under täcket tätt intill min kropp. Markus höll om mig när vi skulle sova. Tillslut började jag gråta, igen... Vi sa ingenting till varandra. Jag fick bara vara i hans underbara famn, där han tröstade mig, och gråta ut. Efter alla borttorkade tårar och nässpray somnade jag. Helt utmattad av alla tankar som får mina hjärnspöken att slåss där innanför pannbenet...

Imorse var Meja lika dålig när mamma skulle ta med henne till jobbet. Hon kunde inte ta sig upp för trappan själv utan tittade på mamma med bedjande ögon när det bara var något trappsteg kvar.

Det skär i mitt hjärta av bara tanken på hennes ansiktsuttryck och hennes hjälplöshet av att inte orka...

Jag bestämde mig för att ringa Jönköping igen för att få något gjort, för såhär kunde det bara inte fortsätta. Om vi låter henne vara över helgen kommer hon bara bli sämre och sämre, kanske dö på cupen... Jönköping kunde inte göra något mer utan hänvisade oss till Helsingborgs djursjukhus. Jag ringde dit och efter att ha pratat några minuter ber de oss komma ner akut.
Idag var dagen som min klass skulle hitta på något gemensamt. Vi skulle bowlat, ätit på Chaplin och klätt studentflaket. Men det blev inte mycket av den varan för min del. Jag som hade lovat tjejerna skjuts och allt...

Jag gjorde iordning mig i badrummet, med samma klump i halsen som jag hade när vi var i Jönköping. Den nästan kvävde mig och fick mig att bli alldeles kall i kroppen... Vad kommer att hända nu?

Klockan tolv kom vi fram till kliniken och vi behövde inte sitta länge förrens vi blev mycket väl omhändertagna. Veterinären undersökte henne smått och konstaterade att pupillerna var olika stora, som Jönköping också hade skrivit i hennes journal. Veterinären såg hennes ostabila kropp och tog med henne in till en mycket duktig veterinär som just då var mitt i en operation. Lina, som den veterinären hette, slängde i princip bara ett öga på henne och konstaterade direkt att Meja behövdes undersökas noga. Klockan två får vi reda på att Meja ska stanna över på djursjukhuset i Helsingborg över natten för att nästa morgon göra MR-röntgen. Det sista vi gjorde innan vi lämnade henne var att hjälpa djursjukvårdaren att sätta i dropp. Imorgon eftermiddag får vi besked om hur det har gått och på lördag hämtar vi (förhoppningsvis) henne hel och levande.

Sista stunden Meja satt i mitt knä upplevde jag att hon blivit ännu sämre. Jag fick stödja upp henne för att hon inte skulle ramla och hon stirrade med tom blick ner i golvet. Inte ens när jag sa "skinka!" reagerade hon. Hon som älskar skinka!
Nu är hon iallafall i trygga händer. Mycket hellre har jag henne nere i Helsingborg än att se henne må så dåligt här hemma när vi ändå inte kan göra annat än ge henne så mycket kärlek vi bara kan.

Det finns 365 dagar om året och imorgon tar jag studenten. Varför ska just detta hända imorgon när jag absolut inte har möjlighet att kunna vara hos henne? Varför? Och vad ska detta vara bra för? De ringer mamma och ger besked imorgon eftersom jag inte kommer kunna vara tillgänglig hela dagen. Hon kommer aldrig klara hålla masken ifall vi får dåliga besked...

Imorgon är det tillåtet att ta ett glas för mycket. Kanske dränker jag hjärnspökerna för en liten stund då?
Det är så tomt utan min underbara vän här hemma att ingen kan förstå. En hund är en hund, men en hund är inte bara en hund. Förstår du? En hund är så mycket mer. En stor personlighet med varmt hjärta, känslor och tankar. Den som inte har upplevt något liknande kan inte föreställa sig vilken panik jag har inne i mitt bröst just nu. Jag här så handlingförlamad om MR-röntgen visar det vi inte vill att den ska visa.

Detta kortet är taget några minuter innan vi lämnade henne idag för att åka hem. Vinglig och med hennes pigga svans sänkt.
Vi får inte ge upp! Hon ska snart få börja leva ett normalt liv och snart flyttar hon med mig och Markus till Köpmansgatan med.

För att lätta upp min tunga blogg kan jag meddela att jag har varit och solat idag igen. Nu ser jag längre inte ut som ett lik. Snart ska jag krypa ner i sängen jämte min älskade och sova. Imorgon är det mycket som händer och jag ska försöka vara glad. Den bäste studentpresenten jag kan få imorgon är besked om att Meja har något i sin kropp som vi kan bota!

Godnatt gott folk ♥

Först vill jag tacka alla omtänksamma människor som har skickat sms under dagen och brytt sig!

Eftermiddagen på djursjukhuset i Jönköping har varit lång idag.

Vi kom in i det stora väntrummet, satte oss ner och väntade på vår tur eftersom vi var ganska tidiga. Meja var pigg och nyfiken på alla andra djur som befann sig i rummet. Efter en kvarts väntan får hon ett anfall och kan inte gå normalt, utan i sidled. Mamma säger till en kvinna i receptionen och de ser hur Meja beter sig och tar in oss i ett lugnare väntrum i väntan på vår veterinär.
Efter ytterligare en kvart kom neurologen och tog in oss i undersökningsrummet. Vi berättade hela långa historien om hennes beteende och hur mycket sämre det har blivit dag för dag och hur dålig hon faktiskt är nu. Neurologen Birgitta var en mycket varm och sympatisk veterinär. Hon lyssnade på oss och tog till sig vad vi hade att säga henne. Hennes goda kunskaper fick mig att känna att både jag och Meja var i trygga händer. Hon förklarade allt väldigt noga och väl för oss, så det inte skulle bli några missförstånd.

Undersökningen gick till som följer;
När vi kom in observerade bara Birgitta hennes beteende när hon gick och nosade på golvet. Hon kände igenom kroppen utvändigt och tyckte det kändes bra, även lederna när de böjdes också.
Det första testet var att Meja skulle hoppa på ett ben. Veterinären bar upp henne så att hon enbart hade en tass mot bordet. Sedan välte hon Meja sakta, och då ska hon reflexmässigt förflytta tassen för att få balans. Meja utförde detta helt okej med frambenen, men inte bakbenen... De gav bara vika och hon lät sig hellre ramla än att ta emot sig.

Birgitta sade ingenting, men jag anade att något var galet där. Klumpen i min hals kom så plötsligt...

Det andra testet var fokuserat på tassarna. Hon böjde dem bakåt så att Meja fick stå på dem, och genom en reflex de har i kroppen ska de snabbt räta ut tassen till normalläge när hon har böjt bak den på det viset. Framtassarna gick någorluna bra, men baktassarna rörde sig inte ur fläcken utan bara stod kvar helt "felböjda".

Klumpen i min hals blev genast större...

Veterinären kollade hennes ögon. Det vänstra ögat var helt normalt och hon reagerade med reflexerna precis som hon skulle, men höger öga... Veterinären kunde "slå" emot det och vifta, men Meja reagerade knappt. De lyste henne också i ögonen och upptäckte att vänster pupill var mycket mindre än de högra. Dessutom kisade hon med det vänstra också.
Hon kollade Mejas kräkreflex och konstaterade att det heller inte var bra. 99,9 % av alla hundar man gör detta på kräks eller ulkar kraftigt när man retar kräkreflexen, men inte Meja.

Birgitta "hummade" och jag förstod att det var ytterligare något som var fel på min lilla prinsessa...

Alla andra smärtrefelxer som ben, knäleder med mera var okej. Något ska väl bra bland allt det negativa?
Birgitta ritade en enkel ritning till oss där hon förklarade nervsystemet från hjärnan till alla kroppsdelar. Vi började längst bak på hunden och uteslöt allt mer och mer fram emot huvudet. Tillslut var vi nästan uppe vid hjärnan.

Desto längre upp av hundens kropp på ritningen vi kom, kände jag hur gråten började tränga fram allt mer. Det får inte vara något i huvudet!

Hon kom fram till att felet sitter i Mejas hjärna, hur mycket jag än inte ville att det skule vara så. Signalerna ifrån hjärnan till kroppsdelarna fungerade, men inte bra på tillbakavägen, då det går väldigt väldigt väldigt trögt! Detta betydde ungefär att nerverna genom ryggmärgen och upp i hjärnan "hittar" inte varandra.

Hon rådde oss MR-röntgen i Helsingborg och ryggmärgsvätskeprov. Ingen vet vad som kan ha orsakat detta i huvudet på Meja. Det kan komma utav en vanlig inflammation eller kanske av hennes anfall.

Jag och mamma gick ut en runda för att diskutera beslutet och rasta Meja. Då kunde jag inte hålla inne längre, och tårarna kom som ett vattenfall. Både jag och mamma kom fram till att vi ska göra en MR-röntgen ganska fort. Hon är ju 90% frisk och har inte fått en ärlig chans att få fortsätta leva. Vi måste ge henne den chansen!

Neurologen tror att hon har något som heter GME. Det är väl mer eller mindre ett samlingsord för att hjärnans nerver, ryggmärgen och kroppen inte är riktigt samspelta. Det blir någon form utav kortslutning... Om det skulle vara detta finns det en chans att hon kan bli bra. Man behandlar med cortison. Vissa hundar behöver bara en spruta och blir bra resten av sitt liv. Vissa hundar behöver cortison hela livet ovh vissa hundar svarar inte överhuvudtaget på behandlingen.

Om hon inte skulle svara på behandlingen eller att det skulle visa sig att det är något annat i huvudet, som tumör, finns det ingen utväg. Men då har vi ändå gett henne en ärlig chans och gjort vad vi har kunnat. Förhoppningsvis kan vi åka till Helsingborg redan nästa vecka.
Låt denna sista utväg rädda livet på min underbara stjärna. SNÄLLA!
Det gör så ont i mitt hjärta av att se henne vandra omring här hemma som hon vore valp. Hon är enormt klumpig och hoppar inte ner ifrån soffan utan att falla ihop när hon nått marken. Meja har alltid varit smidig som en katt och hållt väldigt bra koll på sin kropp. Hon har haft enormt bra balans när vi gör våra små cirkuskonster, men inte längre. Hon kan inte sitta fint på bakbenen längre utan att vingla som en klumpig valp och nästan falla baklänges. Hon kan inte längre stå på baktassarna och dansa två varv som hon gjorde innan.
Hur mycket sämre kan hon bli innan det är som sämst? Tänk om vi är nära nu? Tänk om jag aldrig hinner få ge henne den chansen jag vill förrens hennes hjärna inte vill sammarbeta överhuvudtaget mer.

Pessimisten i mig får mig att må förjävligt! Men andra halvan säger att detta kommer gå fint... Den som lever får se helt enkelt. Veterinären säger att hon troligtvis inte lider, möjligtvis "huvudvärk". Jag får väl tro på det, för att stilla mitt inre på något vis... ♥

Så här ser det ut i soffan hemma just nu:

Varken jag eller Meja har gjort något vetigt under dagen.

Nu ska jag göra iordning mig. När mamma kommer hem ska vi åka ner till Puss och se om de har något fint halsband med tillhörande armband som jag kan ha på fredag. Ikväll ska jag till Hanna och fixa naglarna också. Jag blir riktigt ompysslad denna veckan ♥